I skrivande stund har jag (Kelly) varit inne på TMF:s hemsida, det här är totalt andra gången sedan Ammarnäsresan, den som Webbe för mig vill sammanfatta med följande beskrivning: Kellys Katastrof.

För mig var det en katastrof, det är sant. Jag åkte till Ammarnäs i hopp om ett storslaget fiske. Men det enda som hände var extrema vandringar, 200 mil i en Volvo V70 tillsammans med en illaluktande finne och ett katastrofalt fiske världen aldrig tidigare har skådat.

Jag har fram tills nu jobbat stenhårt att smälta denna katastrof. Konsten att tackla en katastrof, i synnerhet i fiske, kan vara otroligt svår. Du lägger trots allt ned en hel del tid på planering, men framför allt pengar. Du känner dig maximalt redo, du har ändå väntat 1 år för den här resan. Resan som skall göra dig till man. Men jag blev inte man, jag blev en skugga av mitt forna jag. Ömästaren, han som alla talade om på Sportfiskeboden. Killen som dominerade fiskesporten för bara några år sedan har blivit synonymt med KK (Kellys Katastrof).

Hur går det då till att tackla den katastrof som jag har upplevt? Jag tror att alla människor är olika, och folk reagerar således väldigt olika. Även om det har tagit tid att smälta denna katastrof, så är jag långt ifrån oerfaren att vara med om katastrofer. Erfarenheten säger mig att det enda du kan göra när du har nått botten är att gå på det igen. Den enda som kan påverka det är du själv.

Fiske är trots allt det bästa jag vet. Det är kanske världens mest bevarade sysselsättning som inte kräver något större kunnande eller påverkas av hur fet plånbok du har. Det är en plats för alla, oavsett hur bra du är. Så, konsten att tackla en katastrof är enligt mig att gå tillbaka där det en gång började. Inga förutsättningar, inga vikter att spräcka. Börja med att uppskatta allt runt omkring dig, som naturen och friheten. Fisket kommer att komma därefter.

Nästa helg är det äntligen dags för det jag har väntat på så länge: havsöringsfiske på Ornö. Krögarn och jag drar ut för att jaga skärgårdens silver. Om det nu visar sig att jag inte kommer få en enda fisk, så kommer jag i alla fall att ha uppskatta (vi vet alla att detta i praktiken egentligen inte stämmer) det vi har. En bevarad skärgård, kanske världens vackraste plats. Och det är värt att kämpa för, även för en katastrof som jag.

Snart har jag såna här bestar på kroken igen!